religionskritik + yttrandefrihet = ?

Det är antingen viktigt eller farligt att kritisera religion, beroende på hur man gör det. Som religiös måste man vara beredd på att få sin tro ifrågasatt. Om man inte själv kan ifrågasätta sin tro då handlar det inte så mycket om tro som om blind övertygelse, och blind övertygelse leder ofta till saker man egentligen inte vill. Själva ifrågasättandet fyller den funktionen att man tvingas fundera kring det rimliga i ett ställningstagande. Om man sedan finner det rimligt att tro och leva enligt de religiösa regler man satt upp för sigsjälv, då är det bara bra.

Att däremot kritisera någon annans religion och avfärda alla svar man får med "du förstår inte för du kan inte se utanför din egen livsvärld" är också farligt, för det visar på en lika blind övertygelse. Det viktiga att komma ihåg är att om religiositet ska kunna finnas vid sidan om icke-religiositet, eller en annan religiositet, så måste man vara tvungen att ifrågasätta sin egen icke-religiositet lika mycket som man kräver av andra att ifrågasätta sin religiositet

Man kan säga att jag är för kritik av religioner, så länge man låter kritiken kritiseras. Det största hindret för att vi ska kunna leva tillsammans, och det behöver vi kunna i en större värld där allting är närmre, är att vi blir rädda för varandra. Att vi ser varandra som någonting främmande eller annorlunda är ett av de största problemen i världspolitik idag. Istället måste vi kunna ställa frågor om det som är för oss främmande och vara beredda att svara på frågor om det som är för oss självklart. Framförallt måste vi vara beredda på att inte ändra någon annans uppfattning om rätt och fel eller någons grundläggande människosyn medan vi gör det utan faktiskt välkomna våra skillnader som ett inlägg i en debatt som alltid bör föras.

Att förändra varandra kan vi göra först när vi kommit överens om gemensamma mål och axiom som vi alla kan stå för, innan dess är det mycket svårt.