Soloäventyr

Ikväll har jag spelat soloäventyr. En smått nostalgisk upplevelse. Det är inte riktigt samma sak på skärm som i bok, men inte långt ifrån.

Iochmed kvällens spelande har jag hittat ett praktiskt användningsområde för tärningssimulatorn jag skrev häromdagen. Eftersom att jag faktiskt behövt den hela kvällen och slagit med den ganska mycket har jag bemödat mig skriva om den, så nu ser den riktigt snygg ut när man kör den, lite mindre snygg ut i koden dock, men jag har lagt till komentarer i koden så att den ska bli lättare att förstå om man läser den.

Soloäventyr är intressanta på flera sätt. Dels kan man säga någonting om en person genom att se på hur hon spelar, många fuskar i soloäventyr och hoppar fram och tillbaka mellan nummer. Andra gör inte striderna utan bestämmer sig godtyckligt om de klarat sig eller inte. Dels är de intressanta därför att man har påvisat att delaktighet gynnar minnet. Man ska i teorin minnas en berättelse bättre om man själv får vara med och utforma händelseförloppet. För det syftet är soloäventyren, åtminstone vissa, väldigt bra. ännu bättre vore det om man fick skapa sina alternativ själv istället för att få dem presenterade för sig, vad som i princip händer när man spelar med andra människor och en levande spelledare.

Kreativt skapande, storytelling och rollspel är någonting som definitivt kan, och bör, användas bättre i samhället, inte minst i skolan.