Att vara ett med någonting annat, och att vara ett med sigjsälv

För att kunna vara ett med någonting måste man först vara över huvud taget. För att vara måste man sluta sträva efter en varandeform man inte når. Endast när du är den du är av fri vilja och inte av tvång kan du säga att du är, till skildnad från att villja vara.

Att vara den man är utan tvång innebär inte bara att man inte har yttre påtryckningar på sig att agera, klä sig eller tycka på ett visst sätt. Dessa påtryckningar kommer lika ofta från den som lever efter dem. Oftast kan man inte säga vartifrån de kommer, utan de är en blandning av normativitsmått och känslan av grupptillhörighet.

Man kan inte leva utan normativitetsmått eller grupptillhörighet före den dag man inser att man gör det man gör bäst, när man inte vet att man gör det. När man inser att ens vilja är starkast då den styrs av längtan till det som ska komma, och inte olusten för det som är.

Först när varandet har blivit konturslöst, defenitionsfritt, kan det få konturer. Varandet är som en sol och grupptillhörigheten är en badboll. Om man bara ser till den yta av solen som badbollen tar upp, då kan man inte se någon ände, ingen kontur. Allt man ser är konturen av badbollen och det omöjliga i uppgiften att få plats med solen på dess yta. Den dag man kan se bortom konturen av badbollen så kan man börja skåda mot konturen av solen och se att där får plats en miljard badbollar. och alla dessa badbollar rymms i samma sol.

Först när vi glömmer vad vi själva vill vara kan vi tillåta oss att vara någonting annat, och först då kan vi vara näjda med vad vi är. Först när vi inte längre är medvetna om våran egen tillvaro kan vi låta den smälta samman med en annan. Först när vi upphör att vilja vara någonting kan vi vara ett med någonting annat, först då kan vi vara ett med oss själva.