hur kommer det sig att varje givet normativt påstående passar på alla normala människor, men ändå aldrig på någon enskild individ. alla är vi så unika att det påståendet måste ifrågasättas för varje person, ändå förutsätts att samma påstående stämmer för alla man pratar med.
Man måste förutsätta att den man inte vet någonting om tillör majoriteten, man har oftare rätt så. Samtidigt måste man tillåta varje person att vara så unik att man inte blir förvånad när man har fel. Det leder till en marginalisering av de individer man träffar varje dag. Man vet att alla man pratar med är onormala men låssas inte om det före man fått det bekräftat, man förnekar sina medmänniskor av rädsla att peka ut någon som onormal men förnekar samtidigt det unika i varje individ.
överförd konformitet. Tron att alla är som jag, fast.. normala
onsdag 17 februari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar